Instagram

onsdag 11 februari 2015

En söndag som inte var som alla andra.

Ähhhh jag hinner inte skriva så mycket...


Det är Per k, Tom, Ronnie, Ville och Jackie. Jackie är Toms lurviga hund som flitigt hängde med på rundan.
 
 
Är det tacken för att man fotar lite?  :-D
 
 
Ville hasar ner...
 
 
Å Rompa i motljus.

onsdag 4 februari 2015

Stockkonservativ cyklist funderar...

... över alla dessa nya trender i cykelsvängen. Under 20 års cyklande har jag nästan alltid cyklat på samma sätt. Vissa små förändringar har det blivit, som när jag till exempel trodde att jag skulle tycka det var kul att tävla. Eller när jag trodde att landsväg var jättekul. Inte att det inte skulle var kul, det är det säkert. Men jag återgår rätt snart till att göra ganska exakt det samma som jag gjort sen -90. Det vill säga cykla i skogen.

När en trend kommer är det många som hakar på, vissa byter när nästa trend kommer. Andra fastnar i trenden och gör den till mall för all annan cykling. De som fastnade i trenden kommer alltid att ha just den trenden som referens för all annan verksamhet. Den rätta läran. När sen nya trender pockar på uppmärksamhet så avfärdas dessa som nymodigheter som visserligen skall/kan beaktas men nog aldrig kommer att kunna tas på allvar. Att man själv skulle vara ett offer för en trend är dessutom rent trams.

De som istället väljer att följa varje trend... är de dom oroliga svenskar som Fredrik Lindström så gärna pratar sig varm om? Rädslan för att inte hänga med, längtan efter nåt nytt, måstet att byta trend för att trenden innan var ju faktiskt inte så kul när det väl kommer till kritan? Eller vill man bara götta sig i strålkastarljuset, just där ljuset är som starkast?
Dessa lycksökare, får inte deras senast tilltag en lätt bismak när man tidigare svärmat kring en trend och sen våren därefter höjer en helt annan trend till skyarna?

Som ett paralellspår till de övergripande trenderna så finns ju utrustningen. De enskilda prylarna som ständigt puttar upp den dyraste (XC)hojjen till precis över 10kg  (eller annan, för disciplinen, godkänd vikt) . Dämpgaffeln var väl först ut att putta tillbaks mot 10kg, därefter följde tunga SPD-pedaler, skivbromsar, akterlig fjädring, stora hjul och nu sist ut, den justerbara sadelstolpen. Man kan ju endast spekulera i vad som skall komma härnäst. Jag undrar/kan undra... för med endast lite konspiration i tankarna så gissar man ju att cykeltillverkarnas R&D-avdelningar redan vet. De väntar bara på att marknadens senaste tillskott har blivit standard, normalt. Det vill säga då alla har gravity droppers. Då är det dags för nästa nödvändiga sak.

Själv torskade jag dit på MTB så som den var i början av nittitalet. Cykling i skogen med en lätt tóuch av tävling. Under åren har man sett DHare med mer rustning än en riddare, medelålders män som cyklar två dagar i sträck, självspäkning både i grupp och nere i det egna pannrummet, enpetarcyklister som mosar på 180-vevar så varje sund knäspecialist förfasas, gruppövningar på blöt gräsmatta i december, den påklistrat sorglösa icketävlarattityden. Med mera... Och vad är nästa trend som glory hunters måste haka på och göra till sin religion, permanent eller tills nästa trend tar vid?

Och när vinden sen blåst över så sitter det alltid några kvar med svarte Petter, de som inte vill byta trend och muttrar att ingen bryr sig ju om DH numera, de ska ju bara åkas såndär enduro. Och liknande (förutom fixieutövarna vars våta dröm är att vara så bortglömda som möjligt). En smula bortglömda suras det om att inget är som förr och söker desperat lösningar för att fornstora dagar åter skall komma. Men dom som inte blir kvar, dom köper glatt en ny hojj som passar nu gällande mode och proklamerar, ännu en gång, glatt att det här... det är "the shit"... Och cykelföretagen garvar sig harmynta hela vägen till banken, ännu en gång.

tisdag 3 februari 2015

Såssejala medijer

I höstas nån gång så stängde jag mitt Facebook-konto. Förhållandet mellan vad man faktiskt tyckte vara intressant mot vad som mest irriterade mig blev för skevt. Det är inte så att våra liv är ointressanta, de är högst intressanta med inte på det viset att det är läge att visa det på Facebooks mediokra sätt att framställa saker och ting. Plus alla skitnödiga delningar av artiklar där 95% av alla som gillar det knappast har läst mer än ingressen.

Så, stängt och glömt och faktum är att jag har inte saknat det mer än högst tre gånger sen höstas. Utan ljug! Och jag kan säga att jag är förvånad själv. Att det, när det kommer till kritan, är så ointressant. Men... just detta faktum gör mig dock lite beklämd. Att alltså så många lökar bort sina liv på Fejjan. Det sista visste man ju i och för sig innan men det blir desto mer uppenbart när man inte ens saknar det.

Men... god kålsupare som man är så använder jag ju både blogg och Insta plus olika forum. Så vem är jag att döma.