söndag 14 oktober 2012

Bogesund i höstskrud

Planeringen startade för några veckor sedan. Freddan tyckte, precis som jag att sommaren hade gått lite för fort och cykeldagarna hade varit för få. Mattias fick nys om det och handlingens man som han är städade han undan i kalendern och föreslog datum. Och vi gjorde nåt så oortodoxt att vi bokade undan en vardag för att komma undan att komma i konflikt med familjelivet. Allt var bokat och nu var det bara att vänta och hoppas på att det härliga, krispiga höstvädret skulle infinna sig.

Och vilket väder vi fick! Morgonen var en smula rörig för min del och kom iväg alldeles för sent. Men vad gör det... det var inte cyklingens dag det här utan den trivsamma snickesnackcyklingens dag.

Så vi kör vänstervarv i vanlig ordning. Kör egentligen på de vanliga stigarna och mallar oss i vanlig ordning när vi sätter kruxen. Dom som nu gör det, och dom som inte sätter får höra det. Adde visar en ny slinga på västraste Bogesund som är ny för mig. Slingrig och fin, inte svår nånstans egentligen men mycket trivsam.

Efter tre kvarts cykling får jag en burp. Lyckligtvis får Freddan punka kort efter så jag är inte ensam om eländet. Men det skall visa sig att jag är lågt ifrån ensam idag.

Vi når Kvarnberget och begapar utsikten och dammar av några jobbsamtal som måste göras.


Mattias cykel är svårt racklig upptäcker vi. Det är glappt mest överallt. Så det blir lite nödmekning och åtdragna skruvar. Vi lämnar Kvarnberget och börjar utförsåkningen som är premium ner från Kvarnberget. Men vi hinner inte mer än 200meter när det låter krash, bom, bang och diverse efterföljande svärord. Och jag tror ju givetvis att det är Mattias cykel som har lämnat in. Men se... så är inte fallet! Det är faktiskt Villes hi tech-maskin som har fått bakväxeln in i hjulet, trasslat in sig och slitit av ekrar och petat hål på fälgtejpen. Storsallad med andra ord. Så det är inte mycket annat än att ge Ville en karta, instruktioner och sen får han ta långa benet före och knalla tillbaks till bilen. Tråkigt!

Nåväl... vi sladdar vidare, provar lite nytt och men det är i stort sett det gamla vanliga.

Efter en stund passerar vi ett vildsvinsstängsel. Freddan har passerat förut och vet att man måste gå över en liten bro för att inte köra in i det svårfunna stängslet. Men han är lite lojj karln och kör rakt in i stängslet och elektrifierar cykeln. Så det blir till att lyfta av cykeln med piffigt grepp om endast handtag och sadel. Mycket roligt!

Sen var det dags att grilla och då ringer Ville. Jag hade nästan glömt bort honom men nu hade han gått klart och var framme vid bilen. Hårda bud.


Eld, kaffepanna, massor med choklad och rejäla raggarballar med svängdörr. Långt språkande om dyra cyklar och hur man skall få råd... och det är klart att det kan bli tjorvigt att få ihop det om man inte är på jobbet. Riktigt jävla skönt är det att bara dega i terränglådan. Hade det varit lite varmare så hade man lätt kunnat ta en tupplur.

Kallstart kommer efter fika och det är lite stelt i vanlig ordning. Bara å bita ihop och mata på.


Jag hade hittat kameran efter morgonröran så nu kunde jag ta bilder lite lättare.


Bitvis är det synnerligen kletigt. Jag med heldämpad XC-räser får stanna flera gånger för att städa undan kring vevhus och i växeln.

Nåväl. Färden fortsätter och nu lämnar vi södra kusten och börjar röra oss norrut längs ostsidan. Precis när vi svänger av från Blå leden så ser jag i ögonvrån nåt som ser ut som snö?! Men... det kan det ju inte gärna vara. Det här måste undersökas.


Det verkar vara nån som har tömt en skumsläckare i ett hörn av parkeringen.


Så vänder vi kosan västerut igen för att avsluta cirkeln. Jag sätter partiet kring "Freddans häll". Jag blev förvånad själv! Ett par rejäla stenar som skall forceras. Man får köra halvvägs upp på den största stenen så framhjulet går över krönet på stenen men bakhjulet hasar längsmed på stensidan men inte för långt ner för då fastnar hjulet på de andra stenarna. Därefter algbevuxna klippor på skrå där minsta hastiga rörelse gör att man hasar en bit ner mot sjön. Plus lite hala rötter på slutet.
Även "A-linjen" avklaras. Freddan klarar med glans, förmodligen bara för att det inte finns några fotografer i närheten. Pang på bara så glömmer man bort de meterlånga rötterna som korsar stenhögen på tvären.


Freddan löder på genom den snåriga granskogen.


Mattias börjar bli lite seg nu, åker och ursäktar sig som värsta japanen. Men det har han inte mycket för utan blir tillsagd att trampa på. För nu är ju bara sista biten kvar... och det kan man ju säga att den är. Kvar alltså... 300 meter uppförsbacke i leran som gud glömde. Att cykla är inte att tänka på, knappt att gå heller. Men upp och sen bort till parkeringen.


Eftersnack kring bilen. Vi loggade en bit över tre mil och det är inte mycket med tanke på att vi hade hela dagen på oss. Men vi mekade och snackade bort stora delar av dagen. Eller bara stod och njöt av höstvädret och de fantastiskt fina miljöerna.

Nu var det bara dax att åka hem och tvätta cykel.


2 kommentarer:

  1. Gah! Längtar tillbaka...
    Bra skrivet förresten!

    Ang. elstängslet: Jag är sååå i zooonen när jag kör, hela tiden å inget annat. =)

    SvaraRadera
  2. Kanske får börja ta med mig en tazer så man kan väcka dig ur koman så du blir konverserbar.

    SvaraRadera