Upplandsleden, Barkarby - Uppsala. Ride Report

Ja nu är det ju inte precis århundradets prestation att cykla en dag men det hinner hända mycket så det är ju bara att dela med sig.

Efter att ha letat parkering i Barkarby så bär det av. Startar tio över åtta. Upptäcker att lockouten på gaffeln inte funkar. Rattar förtvivlat på Flood Gaten och låsratten men inget händer. Det är inte hela världen men det hade ju kunnat varit trevligt med tanke på att det är en å annan mil på asfalt.
Friskt humör, vackert kulturlandskap, solsken i blick och lättnavigerat. Trevlig stig när sådant bjud men på motionsspåren så sneglar man avis in på stigavstickarna som går åt höger och vänster.

Uppför slaktar jag, en hejjare på att klättra idag men när det är tekniskt så är ju usel vilket sätter sig på självförtroendet och när jag sen skall köra utför... Meh... va usel jag är!
Snart lyckas jag vurpa. Skall cykla över en färist/gärsgårdsövergång. Det är lätt uppför innan och jag schabblar. Sätter ner en fot och tån ner mellan reglarna samtidigt som jag faller bakåt, fortfarande med foten nerkörd mellan reglarna, lägger mig på rygg med cykeln över mig. Fast som i ett städ. Kommer varken upp eller ner och börjar misstänka att snart går fotjäveln av. Tusen år senare (känns det ju givetvis som) så lyckas jag sparka bort cykeln och sen lirka mig ur. Svärandes fortsätter jag... amatör...

Ja sen så sladdar man ju vidare då. Det är mycket sjösidor och det gillar jag skarpt så det är fiiina stigar.  Mycket upp och ner. Var jag är har jag lite sämre koll på.

Sen är det dax att vurpa igen. Mitt i nån utförskörning så ser jag till att lägga mig i ett stenröse och repa både innerben, ram och ben. Inte så mycket med det men lite lack är jag nog. Åsså ångar man vidare.
Efter Rosersberg är det mäkta tråkigt med trötta grusvägar genom granskog. Åker och tänker att jag kan garva mig lycklig som kan snitta lite över 25 förbi det där. Stackars jävlar som har gett sig ut på vandring på Upplandsleden och får det där i fejjan. Fi fan!

Precis innan Sigtuna så blir det lite stig igen och kanske dagens bästa utförskörning. It's a blitz! Väl i Sigtuna sladdar jag in å äter laxpudding. Den slinker ner och nu är det dax för navigering på småvägarna för att ta sig till Hova. Såhär grymt har jag det på vägen! Mellan Sigtuna och Hova har nämligen Upplandsleden ingen sträckning. De jobbar på saken men tillsvidare får man navigera själv. Men man ser mycket kul på vägen så ingen skada skedd. För att nämna några saker så begapades Häll Moppers klubblokal samt världens största takbox.

Väl framme i Hova så misstänkte jag att det kunde bjuda på problem att hitta ledstarten igen men mitt i obygden i en korsning står två herrar och språkar. Se på tur! Så jag frågar käckt om vägen och de har svar. Ner för backen, håll höger och så upp i backen. Tack för det och här är skylten:

Plus en helt sjukt kompetent Epic.

Den nya sträckningen är bra, bitvis riktigt bra. Några pumpliknande partier skrattas igenom. Men också igenvuxna partier. Sista halvmilen mot Knivsta går på grusväg parallellt med järnvägen. Väl inne i Knivsta så lägger min GPS av samt att jag tappar bort leden. Jag beslutar mig för en kopp kaffe och kolla vad som felas. GPSen behöver en omstart och man får lov att lusläsa ledbeskrivningen så löser sig navigeringen.

Nu börjar jag längta lite efter Lunsen nu när man börjar få vittring. Men medans jag åker där och suktar så märker jag hur sjukt långsamt det börjar gå. Helt löjligt långsamt, väggen är inte långt borta. Så Maktkaka och sen är det fart igen. Men nu börjar helvetet norr om Knivsta. Ledjävlen som gud glömde. Inte nog med att det är sankt, lerigt och gräs i huvudhöjd. Det är bromsar, blinningar och mygg till förbannelse. Om det inte hade varit för att jag var beroende av leden för att hitta så var jag nära att svänga ut på närmsta grusväg och mata direkt till Lunsen. Men skam den som ger sig. Snart förvandlas träskiga hagar till skog och det märks att Lunsen närmar sig. Och sen rätt vare är så är man i Lunsen!

Jag börjar få fasligt ont i häcken så jag tar och drar mig till minnes Christers gamla visdomsord från Deliverence-turen. Att man helt enkelt får spola fåfängan på långa dagar och köra i tights. Så jag knyter upp baggysarna på ryggan och se! Det gjorde underverk för min bakdel.

Precis när man kommer i gasen igen så lyckas jag riva sönder däckssidan så det blir god vit sås över allt. Jag testpumpar en gång och hade jag gett det en halvtimma så hade det tätat sig själv men nä... jag petar i en slang istället (tur att jag tog med den).

Efter en stund så passerar jag en skylt med texten "Lunsentorpet 500m", vila där tänker jag. Men jag kommer inte dit. De är de längsta 500 metrarna någonsin. Det känns som en evighet. Vila i Lunsentorpet med lite maktkakor och jag tvättar av mig under pumpen. Underbart skönt och sen bär det av mot Flottsund och nu knallar det på igen. Fetkul stig och nya krafter. Jihaaa!

Väl framme i Flottsund (vilket är slutet för Upplandsleden, det här benet) så visar klockan på en bit innan fem och tåget går tio över sex. Så jag beslutar mig för en sista sväng på 6 km till Bergsbrunna. Fort går det inte men en halvtimma senare tittar jag ut i Bergsbrunna och navigerar sen sista biten till Uppsala.


Sammafattning kommer...